Ibland är det väldigt svårt att veta när man ska avsluta och låta naturen ha sin gång.
Det är väldigt svårt att släppa taget och ge upp, känslan av att misslyckas med något man kämpat för gör ont.
I torsdags valde jag att låta "Mini" få somna in.
Han hade troligtvis lunginflammation och konstaterad ögoninflammation.
Han va så svag att han inte orkade hålla sig nära sina syskon och mamma.
Orkade inte vända sig eller äta.
Kanske väntade jag för länge? Det är svårt att veta när man ska sluta.
Jag rådfrågade med några kunniga vänner och min kompis som jobbar på en veterinärklinik.
Han bukandades, skrek och pep hela natten.
Jag lyfte och tittade på honom många ggr och det va svårt att släppa taget.
De små kletiga ögonen kändes ändå hoppfulla ända till man la ner honom och kroppen sa ifrån igen.
Antagligen va det mina upprepade försök att få i honom mat efter helgen som gjort att han fått maten i lungorna.
Samtidigt utvecklades han inte ordentligt.
Första veckan brukar valparna dubbla sin vikt men det hade inte han gjort 3.5 vecka gammal.
Frida bar även valpen i munnen flera gånger det sista dygnet, hon försökte nog att berätta något som jag inte förstod?
Lägger två bilder på Mini så ni får se storlekskillnaden och hur Fruda försökte räcka till och värma honom in i det sista.
Bara att inse att det fick vara slutet nu.


Man ska inte sörja det som hänt utan försöka vara lycklig för det som finns kvar!
Det är två glada tjockkorvar, Ester och Eddie <3

Dom utvecklas precis som de ska.
Äter smakportioner mat, busar, växer och sover.

Här får ni bevis på sötnosarna